”Motgång är en del av livet. Den kan inte kontrolleras. Vad vi kan kontrollera är hur vi reagerar på den.”

Är det inte så med allt? Att vi reagerar på situationer, människor, händelser, saker, attityder, förväntningar.

Och sedan kommer det känslor. Och för att ta oss ur känslorna, eller åtminstone få distans till dem, så skyller vi på någon eller något utanför oss själva. Och så fortsätter vi att må dåligt.

Vardagen och verkligheter händer. Vi reagerar. Vi får känslor.

Vad är alternativet?

Jag skulle föreslå ett par steg. När jag räknar upp dem låter det kanske som en komplicerad långsam process. I själva verket går det blixtsnabbt. När jag tar det i slow motion kan man dock lägga märke till följande steg:

Förbli i din egen stillhet, din egen inre värdighet. Låt bli att ducka, förvärra, tolka, förminska, ändra, eller påverka. Upplev vad som händer utan att ens tolka.

Lägg märke till vad som händer i din kropp. Kommer rädsla, pirr, avslappning, lugn? Känns det positivt eller negativt?

Beroende på hur kroppen reagerar – den vet, du kan känna det i hjärtat – så väljer du att reagera medvetet. Gå därifrån, stanna, agera, påverka, förbli stilla, skrik, eller gör vad som är relevant.

Hur du vet att det kommer inifrån?

Du tränar på det såklart. Genom att igen och igen ta ett ögonblicks paus och vila i det som händer. Bara låta vilan penetrera den verklighet som just nu far genom ditt liv. Igen och igen.

Till sist blir din inre stillhet du. Verkligheten du lever i blir en del av dig, istället för tvärtom.

Njut. Verkligheten är ett mirakel i varje liten por!

Det är mycket just nu. Igår 80 mil i bil för att coacha företagare i Hässleholm och Motala. Många viktiga samtal i bilen över telefon.

Idag var jag med på Falkenbergs Näringslivsdag som talare. Pratade om att jag tycker att det är tråkigt att vi som är uppfostrade med leken ”Finn fem fel” också använder den på varandra, att att det utvecklats till att vi ”röstar ut” varandra.

I Falkenberg fick de utmaningen att ”finna fem rätt” i stället och att ”rösta in” varandra. Att vara glada för andras framgångar, gör att vi själva lyckas. Att vi tillsammans drar till oss ännu mer framgång.

Efter det pratade jag i Hallands närradio på samma tema.

I morgon ska jag upp till Gällivare över dagen. Sitter på flyg sex timmar totalt. Hade kommit långt ner till varmare länder på de timmarna. Å andra sidan har de inte norrsken där nere…

Lite is i Kungsträdgården och musik.

Gamla och unga, nybörjare och proffs. Långa och korta. Grupper, par och ensamma.

Jag ser dem alla åka runt runt. Motsols.

På isen i Kungsträdgården, till lugn musik.

Paren är gulligast, den som kan mest hjälper den som kan mindre. Härliga kramar.

Nybörjarna är modigast, utan att hålla i sig ger de sig ut på det hala. Mobilkamerorna tar bilder.

En som ser ut som om hon var konståkerska i Rumänien för 40 år sedan håller ut armarna när hon gör lite vingliga, men ändå piruetter.

En med läderväst, hästsvans, och nitar i jeansen åker mot strömmen. Ganska fort. Ingen hjälm där inte.

Ibland kommer det en skolklass. Då blir det full fart och totalt kaos. Glädjen är uppenbar – en massas pingviner osm far hit och dit. Barnens rop överröstar musiken.

Det är som livet – allt händer på en gång.

Alla är med i det som händer, bredvid varandra. Ibland är det någon som sträcker ut en hand, eller uttrycker kärlek. Ibland är det någon som går emot strömmen. För det mesta kanske det ser ut som om det vore kaos, och ändå är det någon form av glädje som finner sin väg ända fram.

Min vän Deepak Chopra brukar säga att vi blir det vi tar in genom våra sinnen.

Det är min erfarenhet.

Det blir tydligt med våra barn. Det de tittat på TV vill de leka ut efteråt.

Vi lär oss genom att se vad och hur andra gör.

När vi inreder våra hem är det väl naturligt att omge oss med saker och föremål som vi mår bra av. Vackra saker, saker som påminner oss om något underbart vi varit med om. Saker vi blir glada över när vi ser dem.

Ja, det är ju de grundläggande principerna enligt Feng Shui, inget konstig med det.

Min fru Helena ska ha vernissage på Galleri So Stockholm i Kungsträdgården på torsdag om ett par dagar, och utställning tom söndag. Så när vi var uppe i Stockholm och rekade passade vi på att besöka en gallerimässa som hette Supermarket. Vi tänkte att vi skulle hitta gallerier som skulle kunna vara intresserade av Helenas konst – pärlor, glitter, silver, rosa, ljusblått, orientaliska band, glädje, lekfullhet och ljus. Det borde vara enkelt tänkte vi.

Men det var bajs, jag menar avföring. Mörker. Depression. Besvikelse. Ångest.

Jag läste sedan i en recension som var positiv att konstnärerna uttryckte sin frustration över sin situation. De kan inte ha det lätt.

Det lilla jag förstår av konst så var det hantverksmässigt bra, gjort enligt konstens alla regler. Men så fruktansvärt fult. Det var mycket känsla i verken. Men så frustrerande. Det var noggrant och tidsödande gjort. Men så ångestladdat. Det var mycket genomtänkt och provocerande. Men så dystert.

Och vi tänkte, vem vill ha sådant på väggarna? Bajsliknande skulpturer, ångestfyllda teckningar, mörker mörker mörker.

Det är tur att det finns forum för all slags konst, även för denna. Det är skönt att kunna tacka nej till det man inte vill ha. Vi tackade nej. Jag hade fysiskt ont i magen när jag gick därifrån. Var det vad konstnärerna ville så lyckades vi. Vi tackade nej.

Tacka vet jag Helenas tavlor. De mår man bra av. (Jag vet, jag är jäv, men ändå.)

Jag tror inte desto mindre att det vi tittar på när vi är hemma ska ge oss glädje, inspiration, skönhet och sådant vi mår bra av. Det andra kan vi göra oss av med.

Deepak brukar också säga att det vi tar in genom våra sinnen påverkar vår hälsa. Jag tror definitivt  att det påverkar hälsan. Att döma av utseendet på utställarna på Kulturhuset så verkar det stämma…

Dessutom påminner Deepak mig om att skönheten ligger i betraktarens ögon. Hmm, jag kanske inte har förmågan…

När vi kom hem tittade på Helenas tavlor och kände oss mycket bättre…

Wow! Vilken härlig upplevelse idag. Min fru, Helena, tog med mig till sin eko-frisörska i Helsingborg.

Jag fick också inoljning. Och huvudmassage. Och eko-tvättning. Och harmoniklippning.

Lugnt. Tyst. Spegelfritt. Stressfritt. Vackert.

WOW vilken upplevelse! Detta var verkligen inte bara att få håret klippt. Det var en hälsobehandling för huvudet!

Wivecka använde bara naturprodukter, schampoo som hon tillverkat av örter och oljor själv. Hon färgade Helenas hår med enbart naturprodukter.

Så underbart.

Dessutom blev det snyggt, säger de som sett resultatet. Jag håller med. Bäst hittills.

Detta kommer jag att fortsätta med. Och jag rekommenderar det till alla.

www.carpenaturam.se

Wivecka och Helena I Wiveckas salong.

Ju mer jag tänker på det desto mer intressant blir det. Ja, det jag skrev om i förra inlägget, om att tankarna kommer efter känslorna enligt senaste forskningen.

Intuition till exempel. Jag vet, utan att veta hur jag vet. Sedan kan jag försöka rationalisera och rättfärdiga min känsla med intellektuella argument och tankar efteråt.

När jag är riktigt kär så är det känslan som styr, eller när ilskan härjar som värst. Det kan komma andra personer som känner mig väl, och som vill mig väl, som försöker få mig att sansa mig när jag har för starka känslor.

Det händer när jag blir överskuggad av tankarna som kommer i samband med känslorna, och skapar prestige och en känsla av rätt eller fel.

Om tankarna är en reaktion på känslan, och känslan en reaktion på en situation, så kan jag börja ta ansvar för mitt beteende på ett helt annat sätt. Jag kan börja uppleva kärlek, empati, närhet, visshet inifrån mig själv utan att min ”Inre kommentator” värderar det som sker med tankar om rätt eller fel.

Jag blir fri att vara mig själv.

Och min erfarenhet är att vi alla är födda med godhet som inre grund.

Lite intressant är det att reflektera i de här banorna. Känns bra…

PS Mina yngsta barn för några år sedan…

Känslorna kommer först. Sedan kommer tankarna.

Åtminstone enligt forskning jag hörde om på radion.

Får det konsekvenser?

Att man rättfärdigar sina känslor med tankar efteråt. Som leder till förhastade ord och gärningar. Hmm. Tankarna kan leda till all möjlig konflikt, därför att jag måste försvara mina känslor och tankar.

Eller att man kan låta känslor skölja igenom en utan att fastna i dem med tankar. Att det blir som på bio, man fascineras av att man har sådana intensiva känslor, så subtila ibland. Och sedan välja vilka man vill uttrycka i ord eller handling.

Kanske är det det som är att leva i ett kontinuerligt nu. Ett kontinuerligt nu

”Hur många visa ord du än läser,

vad klokt du än säger,

vad gott gör det dig,

om du inte lever som du lär?”

Tänk vad världen skulle se annorlunda ut om vi kunde lära oss att göra rätt, det vi vet inom oss att vi borde göra.

Eller bara att vi gör det vi borde göra, NÄR vi borde göra det, dvs sluta skjuta upp saker och ting.

Jag behöver ju bara gå till mig själv.

Trött blir jag när jag låter bli att göra det jag vet att jag borde göra. Energi får jag när jag gjort det jag skulle göra.

Den här veckan, kan vi inte komma överens om det, så fokuserar vi på att få de saker gjorda när de ska göras.

Det som inte behövs göras struntar vi i. Åtminstone den här veckan.

Kom igen. Bara bestäm dig!

Lev som du lär!

Jag besökte Crow-indianerna i Montana, närmare bestämt vid Little Big Horn. Bland många andra träffade jag en av hövdingarna, Round Face. Vi pratade ledarskap.

Jag undrade hur man blev hövding.

Han sa att alla föds med en eller flera talanger. Och att de uppmuntrar alla att utveckla sina talanger, eftersom de einte är fler an att alla behövs, och att allas talanger behövs.

De som är bra på att ta hand om djur uppmuntras att fortsätta utveckla det intresset och den talangen. De som är bra på att lyssna på andra får bli ännu bättre på det. De som är bra på läkekonst får bli introducerade in i den världen. Alla får en mentor. Alla behöver inte vara bra på allt.

Det var lätt att se vilka som hade ledaregenskaper: ”Det var de som fick med de andra barnen på djävulskap. *Det krävs bra ledaregenskaper att övertala de andra till något de vet att de inte får göra.”

Sedan sätter vi regler och staket, och med en mentor så blir det bra ledare av dem. Vi följer dem, testar dem och stöder dem. Sedan när vi ska välja ledare så vet vi vem vi pratar om.

Sådan uppföljning får alla, oavsett vad de år bra på.

Kanske är det därför vi överlevt som stam, att vi tagit hand om varandras talanger och haft bra ledare. Med tanke på vad européerna utsatte oss för, och som amerikanarna fortfarande utsätter oss för.

Jag tror inte att vi ska bli indianer.

Men jag är övertygad om att ingen skulle behöva känna sig utanför, eller sämre än någon annan, om vi bara lärt oss att uppskatta varandras talanger som likvärdiga för att vi som grupp ska må bra.

Att värdet hos oss som individer inte beror på det vi idag jämför oss med – kläder, lön, saker, relationer, resmål. Att vara annorlunda är att bidra till familjen, till gruppen, till samhället. Att få vara stolt över den man är.

I bland är livet krångligt. Saker och ting blir inte som man tänkt sig. Ibland är det trasigt.

Helena och jag skulle hem från ett par dagar i London. Helena ska ha en konstutställning i Stockholm och behövde material till sina tavlor som finns i London.

Så långt allt väl.

På vägen hem igår snöade det mycket i Göteborg. Så planet blev omdirigerat till Stockholm. Vänta två timmar på buss, och sedan sex timmar i buss hem. För att skotta fram bilen och komma hem på morgonen.

Det är ju ett mindre krångel. Ett sådant som går att lösa.

I stället för att klaga eller bli irriterade stannade vi över på hotel hade en god frukost och tog ett bekvämt tåg hem. Vi mådde bra hela tiden och tyckte till och med att det var lite mysigt med ännu mer tid tillsammans.

I bland känns det däremot mer en krångligt, riktig trasigt.

Som i fredags kväll när min bror ringde och berättade att Micke Reuterswärd dött.

Då stannade allt.

Han var en av våra närmaste och bästa vänner. Han ställde alltid upp. Utan att tveka.

Helt plötsligt var det inte mycket som var brådskande.

Alla våra ”måsten” försvann. Vi pratade, pratade och pratade.

Närhet är viktigt, tid är viktigt, och att göra viktiga saker är viktigt.

När tiden stannar och man hamnar i detta levande vakuum, som uppstår när döden varit på besök, blir vi alla så påminda om just detta. Reflektera över vad som är viktigt egentligen.

Familjen, Drömmar, Att avsluta saker för att kunna gå vidare. Beslut att fatta. Gränser att sätta.

Vi började fundera över vad Micke stod för, allt fint som han gett oss genom sitt liv.

Alla människor har och gör något som vi andra kan lära av. Frågan är om vi ser det, uppskattar det, berättar det.

Bland mycket annat som Micke hade, var modet att vara först. Han var först uppe på Mount Everest. Han gick först på glödande kol när vi hade de övningarna. Han åkte först ner när det var branta utförsbackar.

Det är en av de saker jag tar med mig, modet att vara först, nu när han än en gång gått före…